ERIK LINDBERG, NOBELMEDALJENS SKAPARE
-
Året var 1901. Fem år efter uppfinnaren Alfred Nobels död skulle äntligen priset han instiftat delas ut till dem som ”gjort mänskligheten den största nytta”. Med priset skulle följa en medalj med Alfred Nobels bild och den skulle finnas i tre varianter: en för Vetenskapsakademin (fysik och kemi), en för Karolinska institutet (medicin eller fysiologi), samt en för Svenska akademin (litteratur).
Uppdraget att tillverka medaljerna skulle gå till en svensk konstnär, det var akademierna överens om. Adolf Lindberg som var gravör vid Kungl. Myntverket fick frågan, men han föreslog istället sin son Erik som då studerade medaljgravyr hos de stora mästarna i Paris. Så kom uppgiften att utföra Sveriges mest kända medaljer att lämnas till en 27-åring. Fortsättning nedan...
Erik Lindberg vid arbetsbordet.
När Erik Lindberg fick sin fars brev med beskedet i januari 1901 hade han resväskorna packade för en studieresa till Italien. Han förstod hur betydelsefullt det skulle få vara att utforma de prestigefulla nobelmedaljerna, men var orolig att tiden inte skulle räcka för att ha dem färdiga till prisutdelningen den 10 december. Ett hafsverk ville han inte göra. Fick han inte tid att utforma medaljerna ordentligt kunde han inte åta sig uppdraget.
Erik Lindberg vid skrivbordet på Kungliga Konstnärsakademin
Hellre än att anlita en utländsk gravör gick akademierna med på att endast dela ut provisoriska medaljer till de första nobelpristagarna 1901 och Erik Lindberg for till Italien med sitt hedrande uppdrag i bagaget. Från Rom, där han låtit sig inspireras av statyerna i Vatikanen, skickade han sina första skisser. På medaljernas frånsidor (baksidor) hade akademierna önskat olika bilder, sigill och emblem. Dessa frångick Erik helt.
​
Sin ungdom till trots var Erik Lindberg mycket begåvad och kunnig i medaljkonst. Han kunde inte bara göra utsökta människoformer utan använde även sina kunskaper i historia och latin för att skapa allegoriska scener över medaljens syfte. Porträttet av Nobel var inga problem, men att slösa frånsidorna på enkla emblem skulle ge ett fattigt intryck menade han.
​
Här följde en flera månader lång brevväxling mellan Erik Lindberg på hans olika uppehållsorter i Europa och Svenska akademiens ständige sekreterare Carl David af Wirsén i Stockholm vars uppgift det var att jämka samman de tre akademiernas svar och synpunkter. Erik argumenterade väl för sin sak, och en efter en övergav akademierna sina ursprungliga idéer för hans förslag om en serie av allegoriska figurer hämtade ur antikens mytologi men i modern tappning.
Det hindrade dem dock inte från att ha synpunkter av alla de slag. I Vetenskapsakademien ansåg man att naturen skulle representeras av en kvinnlig figur och inte en manlig, på Karolinska institutet tyckte en anatom att läkekonstens gudinna Hygieia hade ett för långt överben, och på Svenska akademien tyckte man att det blev alldeles för sensuellt med bilden av en musa som kysste Apollon på pannan. I ett brev till sin far beklagade sig Erik: ”de äro då för ohjälpliga därhemma!”.
Den utdragna diskussionen om skisserna hindrade Erik från att sätta sig i verkstaden och skrida till verket. Till slut var han tvungen lämna Paris och personligen motivera sina förslag för akademierna i Stockholm. Efter att han lagt fram den moderna medaljkonstens möjligheter fick han till slut gehör för sina idéer. Medaljerna präglades året därpå.
Resultatet hyllades i tidningarna. ”Den unge konstnären har med dessa nobla alster af sin grafstickel hedrat ej blott sig själv, utan ock de skolor i, hvilka han utbildats” skrev Svenska Dagbladet. Därmed hade Erik Lindberg gjort sig ett namn som konstnär som gravör och fick omgående nya beställningar från olika håll när han återvände till Sverige.
De numera världsberömda nobelmedaljerna tillverkas idag av oss på Svenska Medalj AB i Eskilstuna och har alltjämt det utseende som den 27-årige Erik Lindberg gav dem i Paris 1901.
® © Nobelstiftelsen
